jävligt storslaget

Imorse folk, då var jag fanimej i tid till bussen för en gångs skull i mitt liv. Jag sprang inte en meter, jag fick till och med stå och vänta på att my ride skulle komma. Hann till och med bädda sängen innan jag gick. Det ni, det kallar jag moderkänsla.

Kommentarer

Din åsikt tack!

Namn:
Kom ihåg mig?


E-postadress:

Din hemsida/blogg:

Kommentera inlägget:

Trackback